Balanserar.
Strävar till självförbättring
och mänsklig galans
men vore nöjd med enbart en smula självaktning.
Söker istället själsbalans
med krympt ego, i buddhistisk tappning
åtnjuter framgång bland eliten
men succén känns färdigt utsliten
och stärker endast min känsla av
att återigen måsta höja mina krav.
Mörkret försvinner aldrig -alltid nära, ivrigt
det är sugande i sin presens, med löften om sällhet nu och för evigt.
Mörkret lockar mig, uppmanar mig att dyka in
lovar göra slut på min rädsla och vardagens pin.
Balanserar.
Vill stanna kvar i ljuset.
Mörkret växer an efter som natten lider
uppslukar sovrummet, snart hela huset
under morgonnattens timmar varendaste vakna själ kvider.
Väckarklockans ljud
gör slut på dygnets plågsammaste del
räddad av en ängel -eller Lucia i vit skrud
mörkret fick denna gång ingen själ
väckarklockan överröstar dess avgrundsvrål.
En ny dag gryr -och balansakten fortgår.
